På onsdagkvällen tog flickjunior emot Åsa IF på ett blåsigt och kallt Bukärr. Det skulle varit en 11-mannamatch men pga av skador och annat var båda lagen decimerade och det fick därför tyvärr bli en 9-mannatillställning. Synd, vi känner att det är dags att få spela på fullstor plan.
Tjejerna kändes hyfsat taggade innan matchen, men när den startade visade det sig tyvärr att det inte riktigt var så. Av totalt kanske 40-50 dueller ute på plan vann vi kanske 3,5 under den första halvleken. Det var väldigt snällt och försiktigt och det fina distinkta passningsspel och höga press som vi haft på träningarna denna veckan syntes intet. Vad hade hänt?
I halvtid tog vi tjejerna åt sidan och Migas hade ett riktigt tydligt och målande samtal (läs monolog) med spelarna. Vi är inte sämre fotbollspelare än dom, men utan att springa eller vilja ha bollen förlorar man mot vilket lag som helst som bara springer lite mer.
Detta tog skruv hos Kullavikslirarna. Första kvarten i andra visade på just det. Tjejerna rev och slet och sprang och ville ha bollen och utmanade och satte press. Direkt visade det sig vad vi kan. Tre mål med tre olika målskyttar blev belöningen, samtliga en konsekvens av att vi pressade deras försvar till misstag.
Efter första kvarten fick vi en skada och vi tappade intensiteten och då släppte vi fram dom igen och ett antal mål rullade in i vårt mål.
Tankarna efter matchen:
Vi kan när vi vill. Vi kommer ihåg första kvarten i andra halvlek. Resten glömmer vi.
